Jag har lämnat mitt öde i flera okända människors händer, vad får man för hjälp, en jädra massa mediciner, terapi...Men ibland känns det som att jag inte har något val, ibland känns det som att det inte är någon mening med det men jag gör som dom säger och hoppas på det bättre. Min inställning kunde varit mer positiv, jag gör så mycket jag kan och orkar men ibland, ja så räcker det inte till.

Jag måste förstå och ta in att ALLA gör misstag, sårar någon, inte alltid lyckas, att det inte bara är jag. Men egentligen, HUR hjälper det MIG att tänka så, jag mår ju ändå detsamma, även om andra har det likadant så är det MINA känslor som får MIG att må såhär. Och det är inget som går över för att någon säger till mig och försöker få mig att förstå att jag inte är den enda. Mitt liv kan ändå rasa samman, mina kvällar kan ändå bli ångestfulla och ensamma, min självbild kommer ändå att vara sisådär, upp och ner.

Jag vet inte vad jag ska tro elelr hoppas på, att det skall kännas lättare att prata, jovisst, men det är ANDRA mäniskor jag vill säga det till, andra som förtjänar det, andra som gjort mig illa, andra som är orsaken till saker och ting. Tro mig jag kämpar och sliter genom svett och tårar, glädje och ilska, jag kan inte sitta still, kan inte få tid att tänka, måste aktivera mig annars bryter helvetet löst och det svaga jaget kommer fram, det omedvetna och skrämmande inre jag har...

Jag lägger mitt öde i deras händer och släpper på allt, ALLT, det borde hjälpa, det MÅSTE hjälpa på ett eller annat sätt. annars har jag ingen plan B.....

Det bara va....det bara var en eftermiddag med Juli, där jag gjorde vad jag känner för, men på ett sätt som hn förstår och gillar. Konst, harmoni, barnslighet.....och hon gillade mig, sa förlåt om hon gjorde fel, hon förstod när jag sa ifrån....Jag har nog insett det uppfostringssätt för henne som besparar mig frustrain, hur kommer det sig....

Jag är glad att jag fick hjälp, även om det inte är ett lyckopiller för livet så är det för mig ett hjälpmedel att inse det viktiga i livet. Något som  får mig att inte känna för tillfället, så jag kan gå vidare och bara se det otroliga framför mina ögon....................Jag skäms över att jag måste få hjälp för det...

HON LySSNAR PÅ MiG, Tro mig jag grät nästan, Det måste bero på att jag tvivlar på mig själv angående det.

Jag tar åt mig för mycket av vad andra säger om min dotters uppfostran

Orkar inte bry mig men det gör jag till slut.

Enligt dem är jag en kass mamma.

Men hon är glad

Där har jag en press, ett tvång att "JAG måste va si eller så"

NÄÄFAN, lämna mig ifred, ni vet inte hur det känns inom mig, i mitt hjärta i min hjärna......NI TROR NII VET och ger mig råd, men jag känner inte igen mig ett dugg.....Jag är jag, jag är svår men tro inte ni förstår.....Det är de värsta orden

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....

Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att vara såhär, någon jag själv hatar, någon som andra inte gillar. Men iofs, det verkar inte spela någon roll om jag är den jag är eller om jag är den som passar andra, det är tydigen ALLTID något fel på mig.

Har jag valt detta själv, ja i längden har jag det, jag säger att jag får skylla mig själv och deal with it...Det gör jag, helt själv, och klarar mig bra...............

"Är det bra med dig då Yessica?"...Jo det är bra

"Det är som mamma säger, du kommer hit när du inte har pengar och håller dig borta när du har pengar"

"Mamma säger att hon vet att du mår dåligt och vet inte vad hon ska göra för att hjälpa dig"

"Vi bryr oss allihopa, men du är ju en svår person att förstå sig på"....

"går det bra med ekonomin och studierna?"

"Dom bryr sig men............."

Man har ju dem som inte bryr sig förrän det är för sent...
NEJ ni vet inte, NI VET INTE

Jag orkar intem ed era jävla "vi förstår dig, det är jobbigt"..............FUCK.......:FUCKING......YOU..........

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....

Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att vara såhär, någon jag själv hatar, någon som andra inte gillar. Men iofs, det verkar inte spela någon roll om jag är den jag är eller om jag är den som passar andra, det är tydigen ALLTID något fel på mig.

Har jag valt detta själv, ja i längden har jag det, jag säger att jag får skylla mig själv och deal with it...Det gör jag, helt själv, och klarar mig bra...............

"Är det bra med dig då Yessica?"...Jo det är bra

"Det är som mamma säger, du kommer hit när du inte har pengar och håller dig borta när du har pengar"

"Mamma säger att hon vet att du mår dåligt och vet inte vad hon ska göra för att hjälpa dig"

"Vi bryr oss allihopa, men du är ju en svår person att förstå sig på"....

"går det bra med ekonomin och studierna?"

"Dom bryr sig men............."

Man har ju dem som inte bryr sig förrän det är för sent...
NEJ ni vet inte, NI VET INTE

Jag orkar intem ed era jävla "vi förstår dig, det är jobbigt"..............FUCK.......:FUCKING......YOU..........

- Jag tål inte starkt ljus, det är alltid dämpat ljus hemma hos mig. Det gör mig obekväm att vara i lyse där man ser hela mig och jag får huvudvärk.

- Jag känner mig illa till mods när jag går ensam bland en grupp med människor. Men jag är översocial och tycker om att bjuda på mig själv

- Jag får dåligt samvete för allt men jag visar det aldrig

- Jag försvarar mina fel genom att låtsas att jag inte bryr mig eller skrattar bort det för jag hatar att skämmas sedan mår jag dåligt över det

- Jag gillar inte människor som pratar om sina problem och får mycket uppmärksamhet för att de talar om det. BARA för att jag själv har problem som jag inte talar med vem som helst om

- Jag gillar heller inte personer som "gnäller" över problem de kan göra något åt och sedan deppar de TOTALT över det

- Jag visar inte längre ilska som förr och visar definitivt inte mina svagheter, gör jag det så skrattar jag bort det

- Pratar inte om personliga saker för jag vill inte lägga tyngd på andra som för den delen inte kan göra något åt det heller

- Att prata hjälper inte mig

- Jag har svårt att acceptera att det förflutna inte gäller längre, att det är finito, borta, glömt...

- Allt jag vill är att vara i fred

- Jag älskar att plugga och önskar jag kunde göra det resten av mitt liv, det ger mig ett bredare perspektiv av livet

- Jag vet att jag inte är en fullständig mamma för min dotter

- Jag VET att jag gör fel många gånger vad gällande min dotter och mår ännu sämre när någon verkligen påpekar det

- Jag (liksom alla andra) önskar varje dag att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra hela skiten

- Jag önskar varje dag att jag var med om en olycka som gav mig minnesförlust

- Kärlek har ingen egentlig mening för mig längre, jag vet inte vad det är

- Ibland undrar jag hur jag BORDE vara för att ingen skall attackera, påpeka eller dylikt vad jag gör eller hur jag borde göra

- Jag vet vissa inte skulle bry sig om MIG hur jag mår, är, bär på, går igenom förrän jag faktiskt var död

- Jag vet också att det är mitt eget fel för att jag som ovan, inte vill prata om MIG eller erkänna mina känslor

- Det stör mig att ingen ser mitt samvete, mina skuldkänslor pga att jag låtsas som att det regnar för att slippa visa det

- Jag gråter varje dag

- Jag vet inte vad som styr mig, hjärtat, hjärnan, magkänslan eller sunt förnuft

- Jag projicerade(?) dagligen för ett år sedan

- Jag är i grund och botten en elak människa

- Jag visar alltid en god sida utåt men mitt inre har elaka tankar och ett obegränsat beteende

- Jag VET att ingen skulle förstå mig fastän de säger att "Vi är lika" osv osv, ni vet och att ALLA säger ju att ingen skulle förstå dem men tro mig, ingen skulle förstå MIG

- Jag ångrar men ändå inte för jag har tagit lärdom av mina handlingar

- Jag undrar ofta vart jag hade varit om jag inte fått barn, inte pluggat, inte träffat den och den osv

- Jag vill gå i terapi men har inte råd

- Jag vet att jag är ensam men ändå inte.....Men jo, jag är ensam

- Jag ser mig själv som starkare än andra, andra tror jag har det som en normal människa, för ingen vet något pga av att jag inte vill. Men jag vet att jag är stark

- Jag pluggar heltid, distans och närdistans med barn på heltid, många tvivlade på mig men jag motbevisade...They didnt give a shit, just more demands

- Jag älskar att se romantiska filmer för jag gråter alltid. Den enda kärlek jag vill ha är en som är lika lång som en sådan film och EXAKT som i filmerna. Annars vill jag inte ha något

- När jag säger min meing och sex och kärlek säger de bara "jojo men du vet ju aldrig hur det blir" fel, jag skiter i hur det blir, blir det inte som jag vill så vill jag inte ha det så. Har jag sagt ett år nu

- Jag känner tvång till att göra vissa saker för vissa, eller att jag måste bete mig på ett sätt, det gör att jag förlorar min identitet.

- De som står mig nära kan ha krav på mig som jag inte kan eller vill uppfylla men tvångskänslan gör att jag måste försöka. Vilket slutar med att jag får ångest, jag blir istället arg/irriterad på personen i fråga och det hela blir en ond cirkel då jag ber om ursäkt på mina bara knän efter mitt utbrott.

- Jag är målmedveten och gör allt för att nå vad jag vill bli/göra även om jag tänker "VAFAN håller jag på med, jag fattar inget"

- När jag lyckas riktigt bra tänker jag alltid" Jag kan inte lyckas utan en motgång" och det är alltid så, något bra händer sedan knäcker en annan sak mig och så fungerar det.

- Min omgivning har inte accepterat min förändring till det bättre och behandlar mig fortfarande som den jag var då (Inte bra)

- Jag avskärmar mig från allmänheten då jag vet att ingen får ett bra intryck av mig

- Jag skiter faktiskt TOTALT i andras åsikter om mig för jag vet vem jag är och har lyckats hitta mig själv. Tar endast åt mig om deras kritik stämmer

- Jag är inte rädd för att hamna i skiten för andras skull

- Jag skyddar alltid de jag älskar eller tycker om om de i fråga gör detsamma för mig på något vis

- Pengar är mitt minsta problem

- Jag är 21 år men det känns som att mitt liv är slut inom något år, som att jag gjort allt jag kunnat. lik förbannat kämpar jag mig igenom dagarna med vilja att äntligen ha ett FAST jobb, FAST bostad, men framförallt, en fast vardag som jag ska leva i för resten av mitt liv...Hur FAN ser det ut?!

Jag kan hålla på i evighet och detta är endast för mig och min förändring men vet att de som läser något jag skriver känner igen sig.

Jag älskar mig själv, det är bara min omgivning som inte gör

Jag vettefan ska ni veta totalt lost

Vart tar ni vägen, när ni vet....Ingenting, varför hände det? varför gjorde/sa jag så?....Hur i helvete blev det såhär illa....

Vart är tillflyktsstället, som borde vara säker, varm, hemma......Inte så främmande, det inre man har som borde kännas så behagligt att krypa in i. så fridfullt....ELLER?!...Lever jag i den där jävla fantasinvärlden igen, där jag tror att alla har sitt perfekta kryphål när de mår bra...Yepp, typical me.....

Ingen har det perfekt, ingen har egentligen ett kryphål och inte heller en plats de kan vara på som tar bort allt...Det krävs hjälpmedel i någon form...

När man får ångest finns ingen acceptera och gå vidare, då krävs hjälpmedel, ringa någon, terapi, men i stundens hetta vad gör man då? man kan inte "Äsch, det löser sig i morgon" nej, för då är man där, i djupets mörker och ingen bra tanke kan ta mig tillbaka. Ingen utifrån kan dra bort min blick och få tillbaka mig till vardagen. Allt stannar och inget har en mening...

Ett tips, ni skall ALDRIG tänka på livet frammåt tills ni dör, tänk ALDRIG någonsin på "vad gör jag egentligen, studerar/jobbar, kommer hem, har mitt barn, leker, äter, sover, går upp osv osv osv " för det enda ni kommer fram till är att det bara går och går och fucking bara går.....man handlar utefter vad man tänker och TROR....

Skit totalt i att planera, men skit inte i allt, tänk framåt, men bara för en timme, eller en dag....

Det förflutna: Alla har det där helvetet som hände/man gjorde som kommer och biter en i arslet hela dagarna. man blir galen, hur får man bort det, hur glömmer man och går vidare?....Nepp, det förflutna är det förflutna, saker man ångrar kommer ALLTID att finnsa där...sanningen svider inte sant?....Jag får hela tiden höra att "se det som något du lär dig av och gå vidare"...Mmm, så sant så sant, enkelt att säga va... Men det är nog så man måste, visst det är ett dåligt minne, för en stund gjorde man ett skitval för man tänkte "vafan jag måste göra nåt galet, eller, jag måste leva livet"...Det är alltid något av dessa man tänker innan man gör dåliga val, om inte, tjaa, då är du väl bara en sån som är sån..... Man ångrar sig alltid

Jag har gjort ETT bra val i hela mitt liv...Att behålla min dotter fast alla andra sa nej, för att jag var för ung, inget jobb, inte kunna gå färdigt skolan...Fuck you, det var JUST DÅ liksom nu det enda somkunde få mig att vilja leva vidare.....Trr ni jag hade det perfekta livet eller......Det må ha låtit själviskt men, jisses, jag lever för henne då älskar jag henne, då skyddar jag henne med hela mitt liv....

Barn: Vad alla föräldrar önskar att de kunde göra ALLT för dem, ge dem ALLT osv osv.....vilka tänker så?....de utan pengar, pengar: Livets mening i princip, man måste ha pengar för att göra allt man vill. för att ge sitt barn allt det vill ha..?!?!?!?? neeeeeeeej

Jag kom på det sedan att nej fan, min dotter behöver bara kärlek och alla ska veta hur jädra mycket kärlek den tösen får....och jag förstod att jag behöver inte ha en tia när hon vill ha glass på mc....Hon behöver inte ha allt hon vill för att va lycklig....hon är glad så länge jag är glad och visar att jag älskar henne och leker med henne och ger henne den ömhet hon behöver som barn....btw på tal om inget läs boken "Rör mig annars dör jag".......

Just det där..."Är du lycklig så är hon lycklig"..:HELVETE också...Dygnet runt, en jävla massa tankar, tårar bränner men fan satan också kan inte gråta framför henne måste va glad och jo det hjälper att regredera lite för stunden för vardagens problem försvinner när jag är med henne och jag far tillbaka till den trygga tillvaro jag själv hade i hennes ålder............

Ensamheten blir tyngre när man vanligtvis alltid har det enda botemedlet mot ångest, sorg osv i sin närhet och sen helt plötsligt är den inte där för en dag...

Om någon fattar vad jag skriver och kan läsa mellan raderna så är det någon som känner detsamma....

Denna blogg är till för mig själv och för de som förstår att läsa och spekulera kring sig själv....

Nog har jag förändrats alltid, till min syn på livet och saker och ting...Men när man en gång haft det på ett sätt så sitter det kvar i allt jag gör. Jag kan inte gå någonstans, Inte lyssna på någon låt, se någon människa utan att det ger mig minnen från mina dåliga val. Dåliga val som jag vet att många vet om, de ser ner på mig. De tittar på mig med en äcklad min, de nedvärderar mig och tycker inte jag är bättre än en skithög...Eller inbillar jag mig, am I going crazy?...Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vad jag är värd, jag vet hur mycket jag orkar. Jag är stark, men det räcker inte i alla lägen...

Jag vet inte längre hur jag skall vara, precis som förr så tvingar jag mig själv att ändras för andras skull. Om så bara för stunden så är det en förändring till något som jag inte är men jag måste för annars......Annars blir det som förr när de inte gillade mig...Vem är jag egentligen, är det någon människa som överhuvudtaget vet vem de är helt och hållet?!

Det far igenom mitt huvud varje dag, de jag sårat, de jag inte respekterat, de jag sett ner på och det förföljer mig. Jag kan inte springa ifrån det förflutna. Jag orkar inte se det för mina ögon längre. Ibland önskar jag att jag var med om en olycka och tappade minnet...

Dåliga vanor.....Dåliga vanor som kostar mig livet och min självkänsla

Saker jag inte blir av med, vad måste jag göra för att SLIPPA SKITEN

Se vart jag är, totalt isolerad från allämneheten, blivit av med mina närmaste vänner och fick mig själv att tro att det var DOM som var idioter, fast det var jag...Bara jag och jag sårade DOM, jag som alltid tar vara på de jag har...De enda jag hade S och A.....Behandlade dem som vad som helst, jag behövde dom, jag älskade att lyssna på deras problem, veta att det finns andra som mig som inte heller orkar så mycket mer...

Livet, så otacksamt, så respektlöst.....En enda stor röra

Jag har det bra, bättre än jag förtjänar, mitt psyke hinner i fatt mig snart.....

And I cant do a damn thing about it cause it was my choice

Put the blame on me

Önskar att jag aldrig var så dum och naiv

Önskar att mitt smarta jag fanns då som det gör nu

Dagarna är och förblir långa, den där känslan av hopplöshet smyger fram sina regelbundna tider. Jag vet inte vart jag skall ta vägen ibland, det ordnade sig, med allt som var ett problem. Men här sitter jag, med huvudet hängande och tankarna på en annan planet. Jag älskar Min Juliana och tackar världen för henne, utan henne är jag som en tom kartong. Allt jag gör går på automatik, går och går, jag hämtar henne på dagis och då lever sinnet igen. Hon ger mig en mening som inget annat gör...

Vad gör jag sen? Efter att jag fördrivit tiden och samlat på mig lån hos CSN för att "Bli något"...

Vad blir jag?Vad gör jag? Vad var min huvudsakliga plan egentligen? Få ett jobb.....Det känns så långt borta men jag är ung, ung och totalt dum i huvudet...

Ibland gör jag så otroligt dumma val, kan vara en småsak som att köpa en tröja. Det kan få mig till tårar, jo en jävla tröja...Aldrig gråter jag över min "Ensamhet", aldrig gråter jag över ekonomi, jag gråter över mig själv och saker som aldrig kan göras ogjort. Att jag varit dum och litat på någon annan än mig själv för EN gångs skull. Att jag gör allt jag kan för att det skall flyta på men att jag på något vis ändå lyckas sabba en liten del i lyckan...

Min plan att avskärma mig, ta avstånd från allmänheten lyckades, jag känner inga måsten, inga krav, ingen ensamhet, ingen som sviker en och kastar vänskapen i en sopkorg, häller bensin på den och tänder eld på skiten som om man vore INGENTING...

Jag vill hjälpa, hjälpa människor som mig själv, fast bara inte om det är jag. Jag kan inte hjälpa mig själv med mina känslor och tankar, det kan ingen annan heller. Det är något ouppklarat i mitt hjärta, en skuld som jag måste betala genom att hjälpa andra, genom att göra rätt i mitt samhälle. För varje gång jag gör en god gärning, säger ett tröstande ord till någon så läker mitt hjärta och det säger till mig att jag betalat tillbaka en liten del, att jag är förlåten för en dålig gärning.....Men varför försvinner det inte från mitt minne, hur raderar man ett förflutet man inte vill kännas vid? Hur får man bort det så att det inte dyker upp hela tiden och påminner en om vilken hemsk människa man var då. Det är inte enkelt att kämpa emot sig själv, att kämpa emot det onda man har inom sig. Kämpa för att det ALDRIG skall visa sig igen, det tar krafterna av mig men jag har lyckats till viss del...

JAg HAR lyckats.....Men det förflutna kommer ALLTID finnas där, jag måste lära mig att leva med det...