Nog har jag förändrats alltid, till min syn på livet och saker och ting...Men när man en gång haft det på ett sätt så sitter det kvar i allt jag gör. Jag kan inte gå någonstans, Inte lyssna på någon låt, se någon människa utan att det ger mig minnen från mina dåliga val. Dåliga val som jag vet att många vet om, de ser ner på mig. De tittar på mig med en äcklad min, de nedvärderar mig och tycker inte jag är bättre än en skithög...Eller inbillar jag mig, am I going crazy?...Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vad jag är värd, jag vet hur mycket jag orkar. Jag är stark, men det räcker inte i alla lägen...

Jag vet inte längre hur jag skall vara, precis som förr så tvingar jag mig själv att ändras för andras skull. Om så bara för stunden så är det en förändring till något som jag inte är men jag måste för annars......Annars blir det som förr när de inte gillade mig...Vem är jag egentligen, är det någon människa som överhuvudtaget vet vem de är helt och hållet?!

Det far igenom mitt huvud varje dag, de jag sårat, de jag inte respekterat, de jag sett ner på och det förföljer mig. Jag kan inte springa ifrån det förflutna. Jag orkar inte se det för mina ögon längre. Ibland önskar jag att jag var med om en olycka och tappade minnet...

Dåliga vanor.....Dåliga vanor som kostar mig livet och min självkänsla

Saker jag inte blir av med, vad måste jag göra för att SLIPPA SKITEN

Se vart jag är, totalt isolerad från allämneheten, blivit av med mina närmaste vänner och fick mig själv att tro att det var DOM som var idioter, fast det var jag...Bara jag och jag sårade DOM, jag som alltid tar vara på de jag har...De enda jag hade S och A.....Behandlade dem som vad som helst, jag behövde dom, jag älskade att lyssna på deras problem, veta att det finns andra som mig som inte heller orkar så mycket mer...

Livet, så otacksamt, så respektlöst.....En enda stor röra

Jag har det bra, bättre än jag förtjänar, mitt psyke hinner i fatt mig snart.....

And I cant do a damn thing about it cause it was my choice

Put the blame on me

Önskar att jag aldrig var så dum och naiv

Önskar att mitt smarta jag fanns då som det gör nu

Dagarna är och förblir långa, den där känslan av hopplöshet smyger fram sina regelbundna tider. Jag vet inte vart jag skall ta vägen ibland, det ordnade sig, med allt som var ett problem. Men här sitter jag, med huvudet hängande och tankarna på en annan planet. Jag älskar Min Juliana och tackar världen för henne, utan henne är jag som en tom kartong. Allt jag gör går på automatik, går och går, jag hämtar henne på dagis och då lever sinnet igen. Hon ger mig en mening som inget annat gör...

Vad gör jag sen? Efter att jag fördrivit tiden och samlat på mig lån hos CSN för att "Bli något"...

Vad blir jag?Vad gör jag? Vad var min huvudsakliga plan egentligen? Få ett jobb.....Det känns så långt borta men jag är ung, ung och totalt dum i huvudet...

Ibland gör jag så otroligt dumma val, kan vara en småsak som att köpa en tröja. Det kan få mig till tårar, jo en jävla tröja...Aldrig gråter jag över min "Ensamhet", aldrig gråter jag över ekonomi, jag gråter över mig själv och saker som aldrig kan göras ogjort. Att jag varit dum och litat på någon annan än mig själv för EN gångs skull. Att jag gör allt jag kan för att det skall flyta på men att jag på något vis ändå lyckas sabba en liten del i lyckan...

Min plan att avskärma mig, ta avstånd från allmänheten lyckades, jag känner inga måsten, inga krav, ingen ensamhet, ingen som sviker en och kastar vänskapen i en sopkorg, häller bensin på den och tänder eld på skiten som om man vore INGENTING...

Jag vill hjälpa, hjälpa människor som mig själv, fast bara inte om det är jag. Jag kan inte hjälpa mig själv med mina känslor och tankar, det kan ingen annan heller. Det är något ouppklarat i mitt hjärta, en skuld som jag måste betala genom att hjälpa andra, genom att göra rätt i mitt samhälle. För varje gång jag gör en god gärning, säger ett tröstande ord till någon så läker mitt hjärta och det säger till mig att jag betalat tillbaka en liten del, att jag är förlåten för en dålig gärning.....Men varför försvinner det inte från mitt minne, hur raderar man ett förflutet man inte vill kännas vid? Hur får man bort det så att det inte dyker upp hela tiden och påminner en om vilken hemsk människa man var då. Det är inte enkelt att kämpa emot sig själv, att kämpa emot det onda man har inom sig. Kämpa för att det ALDRIG skall visa sig igen, det tar krafterna av mig men jag har lyckats till viss del...

JAg HAR lyckats.....Men det förflutna kommer ALLTID finnas där, jag måste lära mig att leva med det...

Ja det var ju ett tag sen jag skrev, inga problem inget bloggande eller...Haha

Det var verkligen värt tre månader under skithögen. Känner mig starkare fast ändå så ynklig, som jag alltid sagt när det ordnat upp sig "Jag ska aldrig hamna där igen" men vad vet jag, jag har min otur. Det enda som avgör om det håller sig såhär bra är om jag sköter plugget. Med mitt läshuvud och självdiciplin så är det nemas problemas...Dock är jag ändå förberedd på det värsta...ALLTID så att jag inte bryter ihop totalt om det skulle skejta sej...

Lite av julglädjen kom tillbaka efter 5 år. Klarar dock inte av att göra något som jag förr delade med en enda person. Det tar emot att tänka på det, det gör det faktiskt. Trots tiden som gått så har inget läkt och skuldkänslorna över sista året tär på mig inifrån. Varje gång jag tänker på det så ger jag mig fan på att jag ALLTID skall göra allt för andra och aldrig svika dem. Man vet aldrig om morgondagen kommer...

Han hade velat att jag pyntade, att jag skulle glädjas lika mycket åt snön, tomtar, gran, julmat som förr. Men han sitter ju inte där och tänder första ljuset med mig som förr, han sitter inte på stolen bredvid vid julbordet, han står inte i fönstret och tittar på när jag skottar snö eller bygger snögubbar. Han vakar ju inte över mig, ingen fika som väntar när jag kommer in genom dörren...Det luktar inte sådär längre...

Julen...Det var det BÄSTA jag visste, handla julklappar, baka julkakor, pynta, LUKTEN av jul, sno en gran i skogen, snöänglar, gubbar, tända första ljuset med den enda jag hade.....Jag kan inte hålla det vid liv längre men tvingar mig själv för Julianas skull.....

Jag älskar dig, förut, nu och för alltid <3