Jag har lämnat mitt öde i flera okända människors händer, vad får man för hjälp, en jädra massa mediciner, terapi...Men ibland känns det som att jag inte har något val, ibland känns det som att det inte är någon mening med det men jag gör som dom säger och hoppas på det bättre. Min inställning kunde varit mer positiv, jag gör så mycket jag kan och orkar men ibland, ja så räcker det inte till.

Jag måste förstå och ta in att ALLA gör misstag, sårar någon, inte alltid lyckas, att det inte bara är jag. Men egentligen, HUR hjälper det MIG att tänka så, jag mår ju ändå detsamma, även om andra har det likadant så är det MINA känslor som får MIG att må såhär. Och det är inget som går över för att någon säger till mig och försöker få mig att förstå att jag inte är den enda. Mitt liv kan ändå rasa samman, mina kvällar kan ändå bli ångestfulla och ensamma, min självbild kommer ändå att vara sisådär, upp och ner.

Jag vet inte vad jag ska tro elelr hoppas på, att det skall kännas lättare att prata, jovisst, men det är ANDRA mäniskor jag vill säga det till, andra som förtjänar det, andra som gjort mig illa, andra som är orsaken till saker och ting. Tro mig jag kämpar och sliter genom svett och tårar, glädje och ilska, jag kan inte sitta still, kan inte få tid att tänka, måste aktivera mig annars bryter helvetet löst och det svaga jaget kommer fram, det omedvetna och skrämmande inre jag har...

Jag lägger mitt öde i deras händer och släpper på allt, ALLT, det borde hjälpa, det MÅSTE hjälpa på ett eller annat sätt. annars har jag ingen plan B.....

Det bara va....det bara var en eftermiddag med Juli, där jag gjorde vad jag känner för, men på ett sätt som hn förstår och gillar. Konst, harmoni, barnslighet.....och hon gillade mig, sa förlåt om hon gjorde fel, hon förstod när jag sa ifrån....Jag har nog insett det uppfostringssätt för henne som besparar mig frustrain, hur kommer det sig....

Jag är glad att jag fick hjälp, även om det inte är ett lyckopiller för livet så är det för mig ett hjälpmedel att inse det viktiga i livet. Något som  får mig att inte känna för tillfället, så jag kan gå vidare och bara se det otroliga framför mina ögon....................Jag skäms över att jag måste få hjälp för det...

HON LySSNAR PÅ MiG, Tro mig jag grät nästan, Det måste bero på att jag tvivlar på mig själv angående det.

Jag tar åt mig för mycket av vad andra säger om min dotters uppfostran

Orkar inte bry mig men det gör jag till slut.

Enligt dem är jag en kass mamma.

Men hon är glad

Där har jag en press, ett tvång att "JAG måste va si eller så"

NÄÄFAN, lämna mig ifred, ni vet inte hur det känns inom mig, i mitt hjärta i min hjärna......NI TROR NII VET och ger mig råd, men jag känner inte igen mig ett dugg.....Jag är jag, jag är svår men tro inte ni förstår.....Det är de värsta orden

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....

Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att vara såhär, någon jag själv hatar, någon som andra inte gillar. Men iofs, det verkar inte spela någon roll om jag är den jag är eller om jag är den som passar andra, det är tydigen ALLTID något fel på mig.

Har jag valt detta själv, ja i längden har jag det, jag säger att jag får skylla mig själv och deal with it...Det gör jag, helt själv, och klarar mig bra...............

"Är det bra med dig då Yessica?"...Jo det är bra

"Det är som mamma säger, du kommer hit när du inte har pengar och håller dig borta när du har pengar"

"Mamma säger att hon vet att du mår dåligt och vet inte vad hon ska göra för att hjälpa dig"

"Vi bryr oss allihopa, men du är ju en svår person att förstå sig på"....

"går det bra med ekonomin och studierna?"

"Dom bryr sig men............."

Man har ju dem som inte bryr sig förrän det är för sent...
NEJ ni vet inte, NI VET INTE

Jag orkar intem ed era jävla "vi förstår dig, det är jobbigt"..............FUCK.......:FUCKING......YOU..........

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....

Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att vara såhär, någon jag själv hatar, någon som andra inte gillar. Men iofs, det verkar inte spela någon roll om jag är den jag är eller om jag är den som passar andra, det är tydigen ALLTID något fel på mig.

Har jag valt detta själv, ja i längden har jag det, jag säger att jag får skylla mig själv och deal with it...Det gör jag, helt själv, och klarar mig bra...............

"Är det bra med dig då Yessica?"...Jo det är bra

"Det är som mamma säger, du kommer hit när du inte har pengar och håller dig borta när du har pengar"

"Mamma säger att hon vet att du mår dåligt och vet inte vad hon ska göra för att hjälpa dig"

"Vi bryr oss allihopa, men du är ju en svår person att förstå sig på"....

"går det bra med ekonomin och studierna?"

"Dom bryr sig men............."

Man har ju dem som inte bryr sig förrän det är för sent...
NEJ ni vet inte, NI VET INTE

Jag orkar intem ed era jävla "vi förstår dig, det är jobbigt"..............FUCK.......:FUCKING......YOU..........