- Jag tål inte starkt ljus, det är alltid dämpat ljus hemma hos mig. Det gör mig obekväm att vara i lyse där man ser hela mig och jag får huvudvärk.

- Jag känner mig illa till mods när jag går ensam bland en grupp med människor. Men jag är översocial och tycker om att bjuda på mig själv

- Jag får dåligt samvete för allt men jag visar det aldrig

- Jag försvarar mina fel genom att låtsas att jag inte bryr mig eller skrattar bort det för jag hatar att skämmas sedan mår jag dåligt över det

- Jag gillar inte människor som pratar om sina problem och får mycket uppmärksamhet för att de talar om det. BARA för att jag själv har problem som jag inte talar med vem som helst om

- Jag gillar heller inte personer som "gnäller" över problem de kan göra något åt och sedan deppar de TOTALT över det

- Jag visar inte längre ilska som förr och visar definitivt inte mina svagheter, gör jag det så skrattar jag bort det

- Pratar inte om personliga saker för jag vill inte lägga tyngd på andra som för den delen inte kan göra något åt det heller

- Att prata hjälper inte mig

- Jag har svårt att acceptera att det förflutna inte gäller längre, att det är finito, borta, glömt...

- Allt jag vill är att vara i fred

- Jag älskar att plugga och önskar jag kunde göra det resten av mitt liv, det ger mig ett bredare perspektiv av livet

- Jag vet att jag inte är en fullständig mamma för min dotter

- Jag VET att jag gör fel många gånger vad gällande min dotter och mår ännu sämre när någon verkligen påpekar det

- Jag (liksom alla andra) önskar varje dag att jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra hela skiten

- Jag önskar varje dag att jag var med om en olycka som gav mig minnesförlust

- Kärlek har ingen egentlig mening för mig längre, jag vet inte vad det är

- Ibland undrar jag hur jag BORDE vara för att ingen skall attackera, påpeka eller dylikt vad jag gör eller hur jag borde göra

- Jag vet vissa inte skulle bry sig om MIG hur jag mår, är, bär på, går igenom förrän jag faktiskt var död

- Jag vet också att det är mitt eget fel för att jag som ovan, inte vill prata om MIG eller erkänna mina känslor

- Det stör mig att ingen ser mitt samvete, mina skuldkänslor pga att jag låtsas som att det regnar för att slippa visa det

- Jag gråter varje dag

- Jag vet inte vad som styr mig, hjärtat, hjärnan, magkänslan eller sunt förnuft

- Jag projicerade(?) dagligen för ett år sedan

- Jag är i grund och botten en elak människa

- Jag visar alltid en god sida utåt men mitt inre har elaka tankar och ett obegränsat beteende

- Jag VET att ingen skulle förstå mig fastän de säger att "Vi är lika" osv osv, ni vet och att ALLA säger ju att ingen skulle förstå dem men tro mig, ingen skulle förstå MIG

- Jag ångrar men ändå inte för jag har tagit lärdom av mina handlingar

- Jag undrar ofta vart jag hade varit om jag inte fått barn, inte pluggat, inte träffat den och den osv

- Jag vill gå i terapi men har inte råd

- Jag vet att jag är ensam men ändå inte.....Men jo, jag är ensam

- Jag ser mig själv som starkare än andra, andra tror jag har det som en normal människa, för ingen vet något pga av att jag inte vill. Men jag vet att jag är stark

- Jag pluggar heltid, distans och närdistans med barn på heltid, många tvivlade på mig men jag motbevisade...They didnt give a shit, just more demands

- Jag älskar att se romantiska filmer för jag gråter alltid. Den enda kärlek jag vill ha är en som är lika lång som en sådan film och EXAKT som i filmerna. Annars vill jag inte ha något

- När jag säger min meing och sex och kärlek säger de bara "jojo men du vet ju aldrig hur det blir" fel, jag skiter i hur det blir, blir det inte som jag vill så vill jag inte ha det så. Har jag sagt ett år nu

- Jag känner tvång till att göra vissa saker för vissa, eller att jag måste bete mig på ett sätt, det gör att jag förlorar min identitet.

- De som står mig nära kan ha krav på mig som jag inte kan eller vill uppfylla men tvångskänslan gör att jag måste försöka. Vilket slutar med att jag får ångest, jag blir istället arg/irriterad på personen i fråga och det hela blir en ond cirkel då jag ber om ursäkt på mina bara knän efter mitt utbrott.

- Jag är målmedveten och gör allt för att nå vad jag vill bli/göra även om jag tänker "VAFAN håller jag på med, jag fattar inget"

- När jag lyckas riktigt bra tänker jag alltid" Jag kan inte lyckas utan en motgång" och det är alltid så, något bra händer sedan knäcker en annan sak mig och så fungerar det.

- Min omgivning har inte accepterat min förändring till det bättre och behandlar mig fortfarande som den jag var då (Inte bra)

- Jag avskärmar mig från allmänheten då jag vet att ingen får ett bra intryck av mig

- Jag skiter faktiskt TOTALT i andras åsikter om mig för jag vet vem jag är och har lyckats hitta mig själv. Tar endast åt mig om deras kritik stämmer

- Jag är inte rädd för att hamna i skiten för andras skull

- Jag skyddar alltid de jag älskar eller tycker om om de i fråga gör detsamma för mig på något vis

- Pengar är mitt minsta problem

- Jag är 21 år men det känns som att mitt liv är slut inom något år, som att jag gjort allt jag kunnat. lik förbannat kämpar jag mig igenom dagarna med vilja att äntligen ha ett FAST jobb, FAST bostad, men framförallt, en fast vardag som jag ska leva i för resten av mitt liv...Hur FAN ser det ut?!

Jag kan hålla på i evighet och detta är endast för mig och min förändring men vet att de som läser något jag skriver känner igen sig.

Jag älskar mig själv, det är bara min omgivning som inte gör

Jag vettefan ska ni veta totalt lost

Vart tar ni vägen, när ni vet....Ingenting, varför hände det? varför gjorde/sa jag så?....Hur i helvete blev det såhär illa....

Vart är tillflyktsstället, som borde vara säker, varm, hemma......Inte så främmande, det inre man har som borde kännas så behagligt att krypa in i. så fridfullt....ELLER?!...Lever jag i den där jävla fantasinvärlden igen, där jag tror att alla har sitt perfekta kryphål när de mår bra...Yepp, typical me.....

Ingen har det perfekt, ingen har egentligen ett kryphål och inte heller en plats de kan vara på som tar bort allt...Det krävs hjälpmedel i någon form...

När man får ångest finns ingen acceptera och gå vidare, då krävs hjälpmedel, ringa någon, terapi, men i stundens hetta vad gör man då? man kan inte "Äsch, det löser sig i morgon" nej, för då är man där, i djupets mörker och ingen bra tanke kan ta mig tillbaka. Ingen utifrån kan dra bort min blick och få tillbaka mig till vardagen. Allt stannar och inget har en mening...

Ett tips, ni skall ALDRIG tänka på livet frammåt tills ni dör, tänk ALDRIG någonsin på "vad gör jag egentligen, studerar/jobbar, kommer hem, har mitt barn, leker, äter, sover, går upp osv osv osv " för det enda ni kommer fram till är att det bara går och går och fucking bara går.....man handlar utefter vad man tänker och TROR....

Skit totalt i att planera, men skit inte i allt, tänk framåt, men bara för en timme, eller en dag....

Det förflutna: Alla har det där helvetet som hände/man gjorde som kommer och biter en i arslet hela dagarna. man blir galen, hur får man bort det, hur glömmer man och går vidare?....Nepp, det förflutna är det förflutna, saker man ångrar kommer ALLTID att finnsa där...sanningen svider inte sant?....Jag får hela tiden höra att "se det som något du lär dig av och gå vidare"...Mmm, så sant så sant, enkelt att säga va... Men det är nog så man måste, visst det är ett dåligt minne, för en stund gjorde man ett skitval för man tänkte "vafan jag måste göra nåt galet, eller, jag måste leva livet"...Det är alltid något av dessa man tänker innan man gör dåliga val, om inte, tjaa, då är du väl bara en sån som är sån..... Man ångrar sig alltid

Jag har gjort ETT bra val i hela mitt liv...Att behålla min dotter fast alla andra sa nej, för att jag var för ung, inget jobb, inte kunna gå färdigt skolan...Fuck you, det var JUST DÅ liksom nu det enda somkunde få mig att vilja leva vidare.....Trr ni jag hade det perfekta livet eller......Det må ha låtit själviskt men, jisses, jag lever för henne då älskar jag henne, då skyddar jag henne med hela mitt liv....

Barn: Vad alla föräldrar önskar att de kunde göra ALLT för dem, ge dem ALLT osv osv.....vilka tänker så?....de utan pengar, pengar: Livets mening i princip, man måste ha pengar för att göra allt man vill. för att ge sitt barn allt det vill ha..?!?!?!?? neeeeeeeej

Jag kom på det sedan att nej fan, min dotter behöver bara kärlek och alla ska veta hur jädra mycket kärlek den tösen får....och jag förstod att jag behöver inte ha en tia när hon vill ha glass på mc....Hon behöver inte ha allt hon vill för att va lycklig....hon är glad så länge jag är glad och visar att jag älskar henne och leker med henne och ger henne den ömhet hon behöver som barn....btw på tal om inget läs boken "Rör mig annars dör jag".......

Just det där..."Är du lycklig så är hon lycklig"..:HELVETE också...Dygnet runt, en jävla massa tankar, tårar bränner men fan satan också kan inte gråta framför henne måste va glad och jo det hjälper att regredera lite för stunden för vardagens problem försvinner när jag är med henne och jag far tillbaka till den trygga tillvaro jag själv hade i hennes ålder............

Ensamheten blir tyngre när man vanligtvis alltid har det enda botemedlet mot ångest, sorg osv i sin närhet och sen helt plötsligt är den inte där för en dag...

Om någon fattar vad jag skriver och kan läsa mellan raderna så är det någon som känner detsamma....

Denna blogg är till för mig själv och för de som förstår att läsa och spekulera kring sig själv....