Dagarna är och förblir långa, den där känslan av hopplöshet smyger fram sina regelbundna tider. Jag vet inte vart jag skall ta vägen ibland, det ordnade sig, med allt som var ett problem. Men här sitter jag, med huvudet hängande och tankarna på en annan planet. Jag älskar Min Juliana och tackar världen för henne, utan henne är jag som en tom kartong. Allt jag gör går på automatik, går och går, jag hämtar henne på dagis och då lever sinnet igen. Hon ger mig en mening som inget annat gör...

Vad gör jag sen? Efter att jag fördrivit tiden och samlat på mig lån hos CSN för att "Bli något"...

Vad blir jag?Vad gör jag? Vad var min huvudsakliga plan egentligen? Få ett jobb.....Det känns så långt borta men jag är ung, ung och totalt dum i huvudet...

Ibland gör jag så otroligt dumma val, kan vara en småsak som att köpa en tröja. Det kan få mig till tårar, jo en jävla tröja...Aldrig gråter jag över min "Ensamhet", aldrig gråter jag över ekonomi, jag gråter över mig själv och saker som aldrig kan göras ogjort. Att jag varit dum och litat på någon annan än mig själv för EN gångs skull. Att jag gör allt jag kan för att det skall flyta på men att jag på något vis ändå lyckas sabba en liten del i lyckan...

Min plan att avskärma mig, ta avstånd från allmänheten lyckades, jag känner inga måsten, inga krav, ingen ensamhet, ingen som sviker en och kastar vänskapen i en sopkorg, häller bensin på den och tänder eld på skiten som om man vore INGENTING...

Jag vill hjälpa, hjälpa människor som mig själv, fast bara inte om det är jag. Jag kan inte hjälpa mig själv med mina känslor och tankar, det kan ingen annan heller. Det är något ouppklarat i mitt hjärta, en skuld som jag måste betala genom att hjälpa andra, genom att göra rätt i mitt samhälle. För varje gång jag gör en god gärning, säger ett tröstande ord till någon så läker mitt hjärta och det säger till mig att jag betalat tillbaka en liten del, att jag är förlåten för en dålig gärning.....Men varför försvinner det inte från mitt minne, hur raderar man ett förflutet man inte vill kännas vid? Hur får man bort det så att det inte dyker upp hela tiden och påminner en om vilken hemsk människa man var då. Det är inte enkelt att kämpa emot sig själv, att kämpa emot det onda man har inom sig. Kämpa för att det ALDRIG skall visa sig igen, det tar krafterna av mig men jag har lyckats till viss del...

JAg HAR lyckats.....Men det förflutna kommer ALLTID finnas där, jag måste lära mig att leva med det...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lämnat mitt öde i flera okända människors händer, vad får man för hjälp, en jädra massa mediciner, terapi...Men ibland känns det som att jag inte har något val, ibland känns det som att det inte är någon mening med det men jag gör som dom säg...

Det bara va....det bara var en eftermiddag med Juli, där jag gjorde vad jag känner för, men på ett sätt som hn förstår och gillar. Konst, harmoni, barnslighet.....och hon gillade mig, sa förlåt om hon gjorde fel, hon förstod när jag sa ifrån....Jag h...

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....   Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att...

Många religösa skulle kalla det djävulen, som intar en männsklig form....   Det är något med mig, som jag själv inte förstår, något som växer och växer som jag bara vill bli av med. Det är som att det är en del av mig, den jag är. Är jag dömd att...

- Jag tål inte starkt ljus, det är alltid dämpat ljus hemma hos mig. Det gör mig obekväm att vara i lyse där man ser hela mig och jag får huvudvärk. - Jag känner mig illa till mods när jag går ensam bland en grupp med människor. Men jag är översoci...