Jag har lämnat mitt öde i flera okända människors händer, vad får man för hjälp, en jädra massa mediciner, terapi...Men ibland känns det som att jag inte har något val, ibland känns det som att det inte är någon mening med det men jag gör som dom säger och hoppas på det bättre. Min inställning kunde varit mer positiv, jag gör så mycket jag kan och orkar men ibland, ja så räcker det inte till.

Jag måste förstå och ta in att ALLA gör misstag, sårar någon, inte alltid lyckas, att det inte bara är jag. Men egentligen, HUR hjälper det MIG att tänka så, jag mår ju ändå detsamma, även om andra har det likadant så är det MINA känslor som får MIG att må såhär. Och det är inget som går över för att någon säger till mig och försöker få mig att förstå att jag inte är den enda. Mitt liv kan ändå rasa samman, mina kvällar kan ändå bli ångestfulla och ensamma, min självbild kommer ändå att vara sisådär, upp och ner.

Jag vet inte vad jag ska tro elelr hoppas på, att det skall kännas lättare att prata, jovisst, men det är ANDRA mäniskor jag vill säga det till, andra som förtjänar det, andra som gjort mig illa, andra som är orsaken till saker och ting. Tro mig jag kämpar och sliter genom svett och tårar, glädje och ilska, jag kan inte sitta still, kan inte få tid att tänka, måste aktivera mig annars bryter helvetet löst och det svaga jaget kommer fram, det omedvetna och skrämmande inre jag har...

Jag lägger mitt öde i deras händer och släpper på allt, ALLT, det borde hjälpa, det MÅSTE hjälpa på ett eller annat sätt. annars har jag ingen plan B.....